Fredagsmorgon. (Bäckedals, MNT)

Jag har andra, påbörjade inlägg som ligger och väntar på att bli färdigskrivna, men jag vill inte skjuta upp den här dagen tills efter att de är klara, för då kommer jag skjuta upp allt, hela tiden, och det är dåligt.

När jag gick och la mig igår hade jag fått ordning på kläderna, och själva möbleringen hittade sitt sätt att vara på i förrgår. Jag släckte i taket, tände ett ljus och kröp ner i sängen, med de fluffiga kuddarna, duntäcket och fårfällen. (Tack Cajsa, den fick följa med hit, det känns bra att sova på något som har en sån stark känsla av hemma.)
Det var så otroligt mysigt. Det är lätt att komma ner i varv här, det är som ett lugn som lägger sig över mig bara jag sitter still och andas ut. Allt kaos bara rinner av mig, för det finns ingen plats för sådant här.
Jag har tagit mina första steg mot mitt stora äventyr, och med varje andetag så fylls min kropp av en självsäkerhet jag inte varit med om förut.
En idé tändes i mitt huvud och under 30 ynka minuter hade jag tagit beslutet att redan nästa dag lämna det mesta jag äger, alla människor jag känner och älskar, min familj, mina katter, min sambo, allt och alla, för att sätta mig i en bil och åka 40 mil norrut och bo där i ett år.
Det är det största beslutet jag någonsin tagit och det enda beslut som jag fattat med enbart mig själv i åtanke.
Det här är mitt liv, det här är min utbildning, det här är mitt liv. Och jag är otroligt tacksam över att ha er med mig i hjärta och tankar. Tacksam över att ni förstod hur viktigt det här är för mig och inte försökte hindra mig. För då hade det gjort så mycket mer ont i min själ att åka iväg. Nu bär ni mig istället.

Mitt skrivbord, med min fantastiska utsikt, just nu när jag sitter och lyssnar på Gregorian och skriver detta.

Jag vaknade av klockan vid 0600 nu på morgonen, slog upp ögonen och förväntade mig att se Pixl ligga bredvid mig, men istället såg jag mitt lilla rum här på internatet. Man skulle kunna tro att jag skulle kastas in i en negativ känsla där och då, men istället blev jag bara lugn.
Jag njöt av värmen från sängen, fluffighetet och myset från täcket, kuddarna och fårfällen. För jag vaknade hemma, hemma på den plats jag _SKA_ vara på just nu. I belong here.
Och trot' eller ej, men jag gick upp strax därefter och tassade ner i källaren för att passa på att duscha medan de flesta andra sover. Det är lite småläskigt med källare, så jag tänkte att jag nog hellre duschar tidigt på morgonen än på kvällen, när det är mörkt och hjärnan är på helspänn efter en lång dag.
SÅ OTROLIGT SKÖNT! Jag kunde sitta i duschen med varmvattnet rinnandes över min kropp i en evighet och en till.
Jag ska göra morgonrutin av det här.

Och efter duschen hade jag en och en halv timme kvar tills frukostserveringen öppnar, så äntligen hade jag lite ledig ensamtid som jag kunde använda för att plocka ordning på skrivbordet, ta mediciner, klä på mig mina kläder (och älska känslan av att kläderna luktar eldrök - och det är helt ok!) och börja sortera ner pysselsaker i lådor, samt att jag har tid att sitta ner och skriva.
Mitt rum är SÅ OTROLIGT MYSIGT.
Storleken är liten, kanske nånstans mellan 11-15 kvm (jag har noll koll), vilket jag är väldigt glad över. Det är lagom stort för att jag ska känna att jag får plats med mina saker i och att jag fortfarande har lite rörelseutrymme, samtidigt som det är litet nog för att det ska kännas väldigt mysigt med väldigt enkla medel.
Mitt rum känns varmt, mysigt om ombonat, precis som jag vill ha det. (Bilder kommer sen, när jag fått upp allt på väggarna)
När jag steg in här med mamma och Em för första gången i Tisdags kväll kände jag på en gång att det här är MITT rum. Här är mitt hem.

Jag trivs så otroligt bra. Och om några minuter kommer Elin och så ska vi göra sällskap till frukosten.

Puss på er.  /Trollis