Trollet i Snicken - Intro

Varför är Trollet i snicken?
Jo, klassen är uppe på Lillhärjåbygget nu. Jag är hemma, som de flesta vet. Jag balanserar nära utmattning och utbrändhet, så sista livlinan var att stanna hemma på skolan och vila istället för att vandra upp med klassen.
Det är dag nummer tre sedan de for iväg, och jag har än så länge inte ångrat mitt val en sekund. Jag känner istället en enorm lättnad, och det är mycket enklare att ens bara andas nu.

Nu har jag tio dagar som är helt mina egna, där jag får göra vad jag vill, i vilken ordning jag vill, när jag vill. Jag känner nästan en känsla av frihet nu.
Självklart så har jag haft möten med min lärare Åsa, som är kvar på skolan, där vi har pratat om och bestämt en del saker jag ska göra för att fortfarande få närvaro och göra lite skolarbete, där VILA faktiskt ingår.
För kursen heter ju "Hållbar Kunskap", och vad är vila, om inte något som behövs ur ett hållbart perspektiv? Det är intressant (tycker både Åsa och jag) hur den här kursen hela tiden utvecklas och vi får se hållbarheten ur vinklar som vi tidigare inte ens visste fanns.
Och de här "skolsakerna" jag ska göra - det är precis de sakerna jag vill och behöver göra för att få vila, så som att hänga i Snicken och tälja skedar m.m.
Så alla flugor i en enda smäll så att säga.

Och som jag skrivit på Insta och Facebook; jag tar hårt på det här med vila och att må bra - Ost och kex är ett bra kvällsfika när man täljer. ;)

Sommarlov, kottar och grankåda

Nu har detta läsår tagit slut, sorgligt men sant.
Jag är hemma hos mina föräldrar och mellanlandar lite innan det är dags för att fara in till stan och ta tag i livet där hemmavid med jobb och grejer.
Jag har som förhoppning att under den här sommaren faktiskt hinna med att göra en hel del av de saker jag drömmer om varje år, att vara mer i naturen och faktiskt ta tillvara på de kunskaper jag samlat på mig under året.

Jag är ganska utmattad efter en hektisk sista månad på skolan och orkar nästan inte göra något annat än att prata med mamma och dricka kaffe, men idag kom Miranda förbi och jag fick lite energi från henne.
Tillsammans gick vi ut i trädgården och samlade kottar:

 

Det är något visst med ett barn på skattjakt med en korg i handen, det värmer min själ. Så många gånger gullungen utropade "Här, EN TILL!" "Jag hittar jäääättemånga kottar, jag är så bra på det här!". Åh.

Kottarna samlar vi för att använda vid en gropbränning av keramik senare i sommar. Praktiskt med barn som gärna hjälper till ;)

Jag utmanade mig själv en aning i köket oxå, jag gav mig på ett försök till att göra hummus för första gången, efter att ha insett hur sjukt bra kikärtor är för mig och min mage (och alla andra...). Det gick väldigt bra och smakade gott. Hurra!

 Morfar var förbi en sväng på eftermiddagen, med en del näver han samlat in till mig under sina skogsturer. Jag har det riktigt fint jag, som har släkt och familj som inte bara låter mig hållas med att hantverks-tokerier utan som även uppmuntrar och samlar material, verktyg m.m till mig.
På bilden ligger nävret på min hög av fårfällar från skolan. Tanken är att jag skall sy ihop dem till ett fälltäcke innan sommaren är slut. Känner att det kan funka bra att ta med mig ut på marknader.

Jag tänkte nästan gå och lägga mig vid nio, för jag mådde inte så väldans bra, men som tur var så valde jag att snöra på mig skorna och gå ut i skogen en sväng.
Skogen är medicin för själen. Att gå omkring bland "mina" välbekanta träd och känna mig som hemma. Nu ser jag även skogen med lite nya ögon, jag ser ännu mer av allt material som finns, och det finns ett ännu större "driv" i mig att ta tillvara på saker, och att lägga platser och träd på minnet, för vem vet när det kommer en dag och jag behöver veta vars den där ene-klungan finns? Eller platsen för granen med stora, gamla, snitt fulla med kåda...

Just den granen plockade jag faktiskt av på en gång, jag samlade in nästan en deciliter kåda och hittade även en liten knöl på samma träd, som växte mellan barken och själva trädet. De små knölarna sägs ha magiska/beskyddande egenskaper och jag är ganska glad av att den dök upp mitt framför ögonen på mig.

Grankådan ska jag använda till att göra kådsalva på. Grankådan har en antibakteriell verkan, samt är mysig och mjukgörande, vilket gör att den lämpar sig bra i salva tillsammans med bivax.
En liten del kommer nog att användas till sömnadsvax oxå, för att ha och vaxa lintråden med när jag syr för hand.

Skulle det däremot vara tallkåda som naturen erbjudit mig så hade den fortfarande blandats med bivax, men i något andra proportioner och slutprodukten hade blivit ett lim. Tallkådan saknar den antibakteriella verkan och är något sprödare än grankådan om jag minns rätt, vilket gör att den lämpar sig bra som lim.

Nu ska jag sova och känna mig nöjd med dagen. puss hej! :)

Knivslipning.

Nu kör vi igång med bloggandet igen. Inga ursäkter, infa förklaringar, inga löften, inget dravel. Vi ba kör.

Den här veckan har vi Trä med Lars-Inge. Vi har lite valfritt vad vi vill göra, tankarna går mot en bärmes (en ram med axelremmar som man kan spänna upp saker på och bära med), ett härvträ (en konstruktion för att göra härvor av nyspunnet garn) men först och främst skall det övas på att slipa knivar.

När mamma var upp sist tog hon med sig påsen med familjens alla knivar från skåpet hemma, för att jag skulle ha något att öva på, så vi sätter väl igång då :)

Söndag.

Det är söndagförmiddag.
Jag sitter i biblioteket och bläddrar genom nummer efter nummer av tidsskriften 'Hemslöjden'. Jag är helt ledig idag, utan planer och projekt.
Efter frukost och de obligatoriska medicinerna låg hela världen öppen för mig när jag klev ut genom matsalsdörrarna, fötterna styrde genast stegen mot biblioteket. Jag visste inte att jag ville hit, jag visste inte vad jag skulle göra eller läsa, men likväl sitter jag nu här och har gjort det i någon timme.

Jag bläddrar i tidningarna och inspireras av någit från nästan varenda uppslag - det är vävning, det är träslöjd, broderier, garvning, skinnsömnad, textil sömnad, bokbinderi, återbruk, allt! Min hjärna matas med idéer, och det riktigt kliar i mina fingrar efter att få sätta igång. Men där sätter jag STOPP.
Jag har en vilodag idag. Idag ska hjärnan och tankarna få löpa fritt, jag kan teckna ner mina idéer, jag kan drömma och fantisera, men mina händer vilar.
På skolan händer det alltid något. Det känns som att vi knappt har tid att sova, äta eller annat onödigt som bara tar upp en massa tid från lektionerna. Med min väldigt låga stressnivå blir det lätt ganska jobbigt och för mycket så då behöver jag ta mig sånna här dagar där jag bara kopplar av, en dag utan krav på produktion, utan tidspress, utan den konstanta jakten på att fördjupa mig i saker och lära mig mer, mer, mer!
Idag tvingar jag inte min hjärna att följa en röd tråd, utan jag får kaosa runt bäst jag vill.
Det är skönt.

Troligen kommer det sluta med att jag har sjuttiotvå färdigskrivna blogginlägg som ligger och väntar på att publiceras i slutet av dagen, ett försök till att sammanfatta allt som hänt fram tills nu. Även om jag inte har planer på det, så känns det som en rimlig fortsättning nu när jag skrivit detta - suget efter att skriva ner och dela med mig växer sig stort.
Och det räknas väl ändå inte som att göra något?

Puss på er.
/Bäckedalstagna Trollet.

På väg!

Nu sitter jag på tåget på väg norrut.
Det bubblar i magen av lycka, för det känns som att jag är påväg hem. Jag trivs så otroligt bra på Bäckedals och i Härjedalen. Naturen är en helt annan än mot vad jag är van vid hemmifrån. Alla berg som syns åt vilket håll man än tittar, lukten av skog som alltid finns i närheten...

Missuppfatta mig inte, jag har älskat att vara hemma i Sala under helgen. Men det är med ett lätt hjärta jag ger mig iväg igen.
Inte ens den enorma saknad jag känner efter människorna (och katterna) som finns hemma kan kasta en skugga över det här.
Jag vet att för min del kommer jag att ha fullt upp med saker att göra var eviga sekund, så jag kommer att vara för upptagen för att börja sakna så där oerhört som jag kan göra ibland. Det är värre för er som är kvar hemma tror jag. Som inte får era liv uppochnervända utan fortsätter i eran vardag, men med ett litet hål i umgängeskretsen.

En timme kvar på tåget till Mora nu, och sen är det ca två timmar på inlandsbanan innan jag når Sveg. Jag har lyxen att ha otroligt underbara klasskamrater, varav Mona kommer med bil och hämtar mig och min packning vid staionen så jag slipper släpa den från Sveg och upp till skolan själv.

Jag har insett att de här timmarna på tågen är de enda timmar på väldigt, väldigt lång tid jag kommer att kunna vara helt ifred och för mig själv. Det gör mig absolut ingenting, men jag passar på att njuta av stillheten just nu.

Bilden är på Mirandas sked som blev klar och inoljad under helgen, så jag väntar på att hon ska åka förbi hos mamma, för då överlämnas den tillsammans med ett brev och två HelloKitty-plåster. :)

Fredagsmorgon. (Bäckedals, MNT)

Jag har andra, påbörjade inlägg som ligger och väntar på att bli färdigskrivna, men jag vill inte skjuta upp den här dagen tills efter att de är klara, för då kommer jag skjuta upp allt, hela tiden, och det är dåligt.

När jag gick och la mig igår hade jag fått ordning på kläderna, och själva möbleringen hittade sitt sätt att vara på i förrgår. Jag släckte i taket, tände ett ljus och kröp ner i sängen, med de fluffiga kuddarna, duntäcket och fårfällen. (Tack Cajsa, den fick följa med hit, det känns bra att sova på något som har en sån stark känsla av hemma.)
Det var så otroligt mysigt. Det är lätt att komma ner i varv här, det är som ett lugn som lägger sig över mig bara jag sitter still och andas ut. Allt kaos bara rinner av mig, för det finns ingen plats för sådant här.
Jag har tagit mina första steg mot mitt stora äventyr, och med varje andetag så fylls min kropp av en självsäkerhet jag inte varit med om förut.
En idé tändes i mitt huvud och under 30 ynka minuter hade jag tagit beslutet att redan nästa dag lämna det mesta jag äger, alla människor jag känner och älskar, min familj, mina katter, min sambo, allt och alla, för att sätta mig i en bil och åka 40 mil norrut och bo där i ett år.
Det är det största beslutet jag någonsin tagit och det enda beslut som jag fattat med enbart mig själv i åtanke.
Det här är mitt liv, det här är min utbildning, det här är mitt liv. Och jag är otroligt tacksam över att ha er med mig i hjärta och tankar. Tacksam över att ni förstod hur viktigt det här är för mig och inte försökte hindra mig. För då hade det gjort så mycket mer ont i min själ att åka iväg. Nu bär ni mig istället.

Mitt skrivbord, med min fantastiska utsikt, just nu när jag sitter och lyssnar på Gregorian och skriver detta.

Jag vaknade av klockan vid 0600 nu på morgonen, slog upp ögonen och förväntade mig att se Pixl ligga bredvid mig, men istället såg jag mitt lilla rum här på internatet. Man skulle kunna tro att jag skulle kastas in i en negativ känsla där och då, men istället blev jag bara lugn.
Jag njöt av värmen från sängen, fluffighetet och myset från täcket, kuddarna och fårfällen. För jag vaknade hemma, hemma på den plats jag _SKA_ vara på just nu. I belong here.
Och trot' eller ej, men jag gick upp strax därefter och tassade ner i källaren för att passa på att duscha medan de flesta andra sover. Det är lite småläskigt med källare, så jag tänkte att jag nog hellre duschar tidigt på morgonen än på kvällen, när det är mörkt och hjärnan är på helspänn efter en lång dag.
SÅ OTROLIGT SKÖNT! Jag kunde sitta i duschen med varmvattnet rinnandes över min kropp i en evighet och en till.
Jag ska göra morgonrutin av det här.

Och efter duschen hade jag en och en halv timme kvar tills frukostserveringen öppnar, så äntligen hade jag lite ledig ensamtid som jag kunde använda för att plocka ordning på skrivbordet, ta mediciner, klä på mig mina kläder (och älska känslan av att kläderna luktar eldrök - och det är helt ok!) och börja sortera ner pysselsaker i lådor, samt att jag har tid att sitta ner och skriva.
Mitt rum är SÅ OTROLIGT MYSIGT.
Storleken är liten, kanske nånstans mellan 11-15 kvm (jag har noll koll), vilket jag är väldigt glad över. Det är lagom stort för att jag ska känna att jag får plats med mina saker i och att jag fortfarande har lite rörelseutrymme, samtidigt som det är litet nog för att det ska kännas väldigt mysigt med väldigt enkla medel.
Mitt rum känns varmt, mysigt om ombonat, precis som jag vill ha det. (Bilder kommer sen, när jag fått upp allt på väggarna)
När jag steg in här med mamma och Em för första gången i Tisdags kväll kände jag på en gång att det här är MITT rum. Här är mitt hem.

Jag trivs så otroligt bra. Och om några minuter kommer Elin och så ska vi göra sällskap till frukosten.

Puss på er.  /Trollis

Första skoldagen! ( Bäckedal, MNT )

Det här hade kunnat vara ett episkt inlägg om min första skoldag, om allt jag gjort, allt jag upplevt och allt jag fotat och filmat.

Men jag är för trött. För det händer saker hela tiden, så mycket att jag för allt i världen inte kan förstå att det bara gått en enda dag - och inte en vecka som det känns just nu.

Knäppt. Men jag är lycklig. Så in i helvete lycklig.